Hur kan vi hjälpa världens flyktingar på bästa sätt?

När nu regeringen till sist medgett att det finns en gräns för många flyktingar Sverige kan ta emot kan vi förhoppningsvis inleda en konstruktiv diskussion kring hur vi ska utforma det system som reglerar vilka som kommer hit. Eftersom efterfrågan på att söka asyl i Sverige är större än vad vi kan ta emot så måste det ju någonstans finnas ett filter genom endast vissa kan ta sig, antingen vid Sveriges gränser eller bortom dem.

Tills nyligen fanns ett ganska skarpt sådant filter runt Europas södra gränser. Det var när detta filter krackelerade för några månader sedan som de riktigt stora flödena av flyktingar började nå Sverige. Filtret har sedan dess bestått av en strapatsrik resa landvägen genom Europa, och eftersom detta filter varit svagare (släppt igenom fler) än det tidigare filtret har flyktingströmmen till Sverige ökat så kraftigt att regeringen nu dragit i nödbromsen. Det filter som tidigare legat utom Sveriges kontroll har därmed förflyttats hit, och vi har tvingats till obehagliga ställningstaganden: Hur ska vi välja vilka vi vill ta emot när vi inte längre kan ta emot alla behövande som lyckas ta sig hit?

De flesta är nog överens om att filtret runt Europas södra gränser inte var en bra lösning; vari ligger moralen i att det är just de som betalar sina besparingar till människosmugglare och riskerar livet på Medelhavet som ska få komma hit? Detsamma gäller den mödosamma landvägen genom Europa.

Om vi vore rationella skulle vi föredra att ha så mycket makt som möjligt över filtret, eftersom vi då skulle kunna skapa ett bättre (mer moraliskt) filter än de andra alternativen. Vi skulle t.ex. kunna välja ut t.ex. de med allra störst skyddsbehov, en större andel barn, eller en jämnare könsbalans; bland de ensamkommande barnen är pojkarna kraftigt överrepresenterade, medan det i Afghanistan (vilket är det land ifrån vilket de allra flesta av dem kommer) troligen är flickorna som har den största anledning att fly.

Istället tycks vi föredra ha minsta möjliga makt över filtret. Varför?

Sannolikt beror detta på mer generella psykologiska fenomen: Forskning har visat att vi mår dåligt av att tvingas ta ställning vad gäller resursfördelning mellan områden där människors liv och hälsa står på spel, samt att vi ser dilemman av typen ”offra en för att rädda tio” som mer problematiska vid en högre grad av aktivt ingripande. Att välja är att välja bort, och att välja bort en nödställd människa är alltför smärtsamt för att vi ska kunna hantera det mentalt, oavsett hur många vi kan rädda på kuppen. Vi har känt oss hyggligt moraliska så länge vi inte själva haft kontroll över filtret, dvs då det fanns runt Sydeuropa – detta gav oss en känsla av att det inte var vi som stängde människor ute, att vi tog emot alla som kom hit. Att vi själva helt (då som nu) stängt luftvägen till Sverige för jordens samtliga flyktingar genom att kräva visum från de områden från vilka de kan tänkas komma har vi genom någon vig kollektiv förträngningsövning helt lyckats bortse från.

Om vi trots allt tar vårt ansvar som de tänkande människor vi är och försöker utforma ett så gott filter som möjligt – hur borde detta se ut? Vilka vill vi främst ge asyl, och hur och var ska dessa väljas ut?

En kanske obehaglig sanning är att om vi ska kunna hjälpa så många som möjligt så spelar det roll vilka vi släpper in. Ju större humankapital (utbildning, färdigheter) en person har desto snabbare kommer han eller hon att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Lite förenklat: Varje gång en person kommer ur trygghetssystemen och i arbete blir det plats för en ny flykting som kan tas emot. Bedömningen kan ske på individnivå eller gruppnivå. Somalier har generellt lägre humankapital (i varje fall av den typ som lämpar sig för svensk arbetsmarknad) än exempelvis irakier, och därför kan vi anta att vi skulle kunna ta emot fler irakier än somalier (om inte urvalet skiljer sig markant mellan grupperna). Om vi vill välja på individnivå skulle vi t.ex. kunna skicka personal till flyktingläger i Syriens grannländer för att ge visum till flyktingar som bedöms ha bra chans att klara sig i Sverige (en nackdel med ett sådant förfarande är dock att vi medvekar till s.k. brain drain). Sådana bedömningar kan tyckas både omoraliska och praktiskt svårgenomförbara, och vi kan välja att förkasta dem av dessa anledningar – men vi bör vara medvetna om att vi då går miste om en möjlighet att hjälpa fler.

Vidare bör vi vara öppna för att de medel vi kan/vill avsätta till flyktinghjälp även kan användas utomlands. Att Jimmie tycker att vi ska hjälpa flyktingar i deras ”närområden” betyder inte per automatik att detta är fel väg att gå. Nationalekonomen Magnus Henreksson har föreslagit att sådan hjälp kan ha 30 till 40 gånger högre verkningsgrad än om motsvarande medel används på hemmaplan. Denna siffra kan naturligtvis diskuteras och varierar sannolikt kraftigt mellan olika fall och beroende på en rad mer eller mindre godtyckliga antaganden, men det låter inte orimligt att verkningsgraden (utryckt som t.ex. antalet hjälpta personer per investerad miljon kronor) i många fall är långt högre i de s.k. närområdena – dels beroende på hur produktiva människorna kan förväntas bli om de skulle komma till Sverige, dels beroende på förhållandena i områdena i fråga. I politiskt stabila låglöneländer kan flyktingläger drivas till låga kostnader, och en sängplats hos Bert Karlsson är då huvudlös resursanvändning i jämförelse.

Endast permanenta uppehållstillstånd bör ges. Dels är den osäkerhet för individen som kommer med ett tillfälligt uppehållstillstånd omänsklig: att inte veta hur länge du får stanna skapar stress och gör att du inte kan planera din framtid. Dels kommer de flyktingar som inte stannar aldrig att bli en del av arbetskraften och därmed blir de endast en kostnad för de offentliga finanserna – de medel vi lägger på att låta flyktingar vistas tillfälligt i Sverige hade istället kunnat användas till att hjälpa nödställda utanför Sveriges gränser, sannolikt med långt högre verkningsgrad eftersom Sverige är ett mycket dyrt land att köpa tjänster i. De medel vi vill ge till flyktinghjälp utöver till dem som får permanenta uppehållstillstånd bör alltså gå till hjälp utanför Sveriges gränser.

Det kan tyckas omoraliskt att ställa flyktingar mot flyktingar. Varför skär vi inte ner på utgiftspost X eller höjer skatt Y istället? Problemet med detta resonemang är att antalet flyktingar i världen är så stort (uppskattningsvis ca 60 miljoner i dagsläget) att oavsett hur stora nedskärningar eller skattehöjningar vi gör kommer vi att stå inför precis samma dilemma: våra resurser räcker inte för att hjälpa alla. Missförstå mig inte: Jag tycker gott att vi kunde avsätta mer resurser åt att hjälpa världens nödställda – min poäng är att vi ändå måste välja bort vissa av dem.

Slutligen: Sverige är ett land med gott om plats och goda institutioner. Att långsiktigt öka Sveriges befolkning genom en hållbar invandring är bra, då det gör att en större andel av världen blir välfungerande. Invandringen från mindre stabila länder bör alltså vara så stor det bara går så länge den inte hotar Sveriges långsiktiga välfärd och stabilitet. Men att inte föra ett seriöst resonemang om hur vi (Sverige) kan använda våra begränsade resurser till att uppnå bästa möjliga effekt är oansvarigt och omoraliskt; det leder nämligen till att vi kan hjälpa färre.

Annonser
Hur kan vi hjälpa världens flyktingar på bästa sätt?

3 reaktioner på ”Hur kan vi hjälpa världens flyktingar på bästa sätt?

  1. Varför fokusera på filtret och inte istället på att förbättra institutionerna som finns i landet så att den genomsnittlige invandraren till landet inte är en ekonomisk börda för staten utan en tillgång?

    Gilla

  2. Harald skriver:

    Samtidigt som du tar resonemanget till en mer detaljerad nivå än folk brukar göra, så skulle jag säga att du inte går djupt nog. Det är väldigt binärt – att hjälpa eller inte hjälpa en person. Men en person med högt humankapital har gissningsvis fler möjligheter än en med lågt dito, och klarar sig förmodligen bättre i sitt nya land även om detta är Libanon eller Kenya istället för Sverige. Så om kostnaden blir lägre för att ”hjälpa” en sådan person så kan ju det humanitära värdet också vara lägre.

    En annan förbisedd poäng är dom systemiska effekterna. Humankapital sprider sig lättast inom en kulturgrupp. Det gör att för varje person från en grupp med i genomsnitt låg utbildningsnivå som tack vare Sverige uppnår en högre dito, så blir det en spridningseffekt och en nyttobonus som är högre än motsvarande för andra grupper. Och i takt med att gruppen blir mer inlemmad i den moderna ekonomin så är det bra för ursprungslandet, eftersom det möjliggör kanaler dit genom vilka kunskap, handel och kapital kan strömma, precis som för fallet med indier och kineser från USA.

    Det kan förstås fortfarande vara så att det allt sammantaget är av större världsnytta att högutbildade irakier kommer hit istället för andra grupper, men det finns variabler som pekar i motsatt riktning och beräkningarna blir komplicerade, kanske till den grad att dom inte är meningsfulla, eller åtminstone inte motiverar den kontrovers som det innebär att föra fram förslag som delar upp människor på det sättet.

    MEN du kanske inte menar att det är så vi ska göra, utan bara för fram en tankefigur för att visa hur vi kan få ett mer effektivt flyktingmottagande genom att möjliggöra mer detaljstyrning i flyktingurvalet. Och i så fall är jag böjd att hålla med – vi har som du antyder levt i ett slags självbedrägeri om asylrätt och öppna gränser, men i själva verket låtit ett externt filter filtrera fram ett slumpmässigt och suboptimalt urval åt oss.

    Jag skulle föreslå att vi istället för att i varje person försöka vaska fram den bästa kombinationen av ”hjälpbehov” och ”skattebetalare”, istället ha två spår i migrationspolitiken. Ett rent humanitärt där vi enbart tar hänsyn till skyddsbehovet, och ett rent krasst och cyniskt där vi enbart tar hänsyn till effekterna på landets finanser. (Och den senare gruppen är förstås inte ”flyktingar” utan snarare ”kompetensinvandrare”). Och för den senare gruppen är det förstås en poäng om dom kommer från länder från vilka den första gruppen kommer, enligt resonemangen om ”inomkulturell spridning” ovan. Det vill säga, får vi ett stort antal flyktingar från ett land så bör kompetensinvandringen i stor grad också komma från den kulturella gruppen, så att dom s a s stödjer varandra. Och på samma sätt, om en grupp i Sverige har låg kompetens i genomsnitt så bör folk från samma grupp med högskoleutbildning eller andra kvalifikationer ha högsta prioritet i vår ”kompetensinvandring”.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s