Annullera utsläpprätter som klimatåtgärd – funkar det?

EU har som bekant ett system för handel med utsläppsrätter av koldioxid. Varje utsläppsrätt är ett värdepapper som ger innehavaren rätt att släppa ut ett ton koldioxid. Systemet har ett tak, vilket anger de totala utsläpp (vissa aktiviteter undantagna) som får ske inom medlemsländerna. Taket sätts politiskt, och sedan avgör marknaden (genom handel med utsläppsrätterna) priset för att släppa ut ett ton koldioxid. Målsättningen är att taket ska sänkas över tid, så att utsläppen till slut landar på hållbara(re) nivåer.

Miljörörelsen har ofta förfäktat idén att enskilda aktörer bör annullera utsläppsrätter för att minska samhällets klimatpåverkan. Dels genom att organisationer som får utsläppsrätter över ska annullera dessa istället för att sälja dem, dels genom att utsläppsrätter köps med syftet att annullera dem.

Frågan inställer sig: Hur bra funkar detta?

Svaret är: det beror på hur annulleringarna påverkar det framtida taket. Om vi antar att taket ej påverkas av annulleringen kommer de totala utsläppen mycket riktigt att minska med ett ton per annullerad utsläppsrätt. Å andra sidan innebär ett köp/behållande av utsläppsrätter att en efterfrågesignal skickas in i systemet, vilket kan tänkas leda till att taket sänks långsammare än vad som annars varit fallet. Huruvida annulleringen verkligen leder till minskade utsläpp beror på hur beslutsfattarna (som sätter taket) reagerar på denna signal. (Hur dessa ser på annulleringar, eller huruvida de över huvud taget tar hänsyn till dessa, vet jag inte, men jag skulle gissa att någon fastlagd linje saknas i nuläget – upplys mig gärna om du vet något.)

En som ser denna dynamik är Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson, som argumenterar för att totalutsläppen faktiskt minskar om en aktör bestämmer sig för att sluta elda kol, eftersom en minskad efterfrågan och därmed ett lägre pris på utsläppsrätter gör att EU-kommissionen faktiskt vågar sänka taket. (Att jag inte håller med Axelsson om hur just Vattenfalls kol bör hanteras är en annan sak.)

Det märkliga i sammanhanget är att Axelssons egen organisation, Naturskyddsföreningen, med andra handen viftar med utsläppsrätter till försäljning med argumentet att köp och annullering av dessa är ett bra sätt att minska utsläppen – detta bör ju rimligen, med Axelssons resonemang, bidra till att hålla priset på utsläppsrätterna uppe och motverka att taket sänks.

Regeringen (med MP i spetsen) är inne på samma linje som Naturskyddsföreningen och föreslår att ett avdrag borde införas för ”klimatkompensation” vid köp och annullering av utsläppsrätter. Samtidigt driver MP (liksom Naturskyddföreningen) tesen att världens totala utsläpp kraftigt kan tvingas ner genom en stängning av Vattenfalls kolverksamhet istället för en försäljning – något som flera debattörer påpekat inte gäller under ett utsläppstak (givet att taket inte justeras nedåt som ett svar på stängningen). I de uppskattningar som presenterats av bl.a. MP och Naturskyddsföreningen antas en stängning av Vattenfalls kolverksamhet inte leda till någon nämnvärd ökning någon annan stans i energisystement; detta får ses som ett ganska extremt antagande, inte bara p.g.a. taket i utsläppshandeln utan även p.g.a. det europeiska elsystemets långt gånga integration mellan länder och regioner, där tysk kolel lätt kan ersättas av t.ex. polsk dito (att kolet inte är lättrörligt spelar mindre roll eftersom den producerade elen lätt kan transporteras).

Det är givetvis omöjligt att veta på förhand precis hur stora (om några) utsläppsminskningar annullering av utsläppsrätter faktiskt leder till, eftersom det beror på hur det påverkar framtida politiska beslut. Dock borde ovan nämnda aktörer bestämma sig för en någorlunda konsekvent hållning i frågan, istället för att plocka körsbären från extremerna på ett sannolikhetsspektrum beroende på vad som passar den poäng man vill ta just för tillfället. Till exempel skulle man kunna förklara osäkerheterna, och sedan räkna med att varje annullerad utsläppsrätt ger en förväntad minskning på kanske ett halvt eller tre fjärdedels ton, istället för ett helt. Inte perfekt det heller, ärligare och förmodligen närmare sanningen.

Utöver resonemanget ovan ser jag ytterligare problem med att pusha för att organisationer ska annullera sina eventuella överskott av utsläppsrätter. För det första kommer vetskapen att man kommer att svartmålas om man säljer överskotten oundvikligen att leda till minskade incitament att dra ner på sina utsläpp. För det andra skadas legitimiteten för hela utsläppshandelssystemet om det inte används som det är tänkt. Utsläppshandelssystemet är bristfälligt, men det finns på plats (vilket är en bedrift i sig) och kan komma att fungera riktigt bra med framtida justeringar, så låt oss bygga vidare på det.

Annullera utsläpprätter som klimatåtgärd – funkar det?

Hur kan vi hjälpa världens flyktingar på bästa sätt?

När nu regeringen till sist medgett att det finns en gräns för många flyktingar Sverige kan ta emot kan vi förhoppningsvis inleda en konstruktiv diskussion kring hur vi ska utforma det system som reglerar vilka som kommer hit. Eftersom efterfrågan på att söka asyl i Sverige är större än vad vi kan ta emot så måste det ju någonstans finnas ett filter genom endast vissa kan ta sig, antingen vid Sveriges gränser eller bortom dem.

Tills nyligen fanns ett ganska skarpt sådant filter runt Europas södra gränser. Det var när detta filter krackelerade för några månader sedan som de riktigt stora flödena av flyktingar började nå Sverige. Filtret har sedan dess bestått av en strapatsrik resa landvägen genom Europa, och eftersom detta filter varit svagare (släppt igenom fler) än det tidigare filtret har flyktingströmmen till Sverige ökat så kraftigt att regeringen nu dragit i nödbromsen. Det filter som tidigare legat utom Sveriges kontroll har därmed förflyttats hit, och vi har tvingats till obehagliga ställningstaganden: Hur ska vi välja vilka vi vill ta emot när vi inte längre kan ta emot alla behövande som lyckas ta sig hit?

De flesta är nog överens om att filtret runt Europas södra gränser inte var en bra lösning; vari ligger moralen i att det är just de som betalar sina besparingar till människosmugglare och riskerar livet på Medelhavet som ska få komma hit? Detsamma gäller den mödosamma landvägen genom Europa.

Om vi vore rationella skulle vi föredra att ha så mycket makt som möjligt över filtret, eftersom vi då skulle kunna skapa ett bättre (mer moraliskt) filter än de andra alternativen. Vi skulle t.ex. kunna välja ut t.ex. de med allra störst skyddsbehov, en större andel barn, eller en jämnare könsbalans; bland de ensamkommande barnen är pojkarna kraftigt överrepresenterade, medan det i Afghanistan (vilket är det land ifrån vilket de allra flesta av dem kommer) troligen är flickorna som har den största anledning att fly.

Istället tycks vi föredra ha minsta möjliga makt över filtret. Varför?

Sannolikt beror detta på mer generella psykologiska fenomen: Forskning har visat att vi mår dåligt av att tvingas ta ställning vad gäller resursfördelning mellan områden där människors liv och hälsa står på spel, samt att vi ser dilemman av typen ”offra en för att rädda tio” som mer problematiska vid en högre grad av aktivt ingripande. Att välja är att välja bort, och att välja bort en nödställd människa är alltför smärtsamt för att vi ska kunna hantera det mentalt, oavsett hur många vi kan rädda på kuppen. Vi har känt oss hyggligt moraliska så länge vi inte själva haft kontroll över filtret, dvs då det fanns runt Sydeuropa – detta gav oss en känsla av att det inte var vi som stängde människor ute, att vi tog emot alla som kom hit. Att vi själva helt (då som nu) stängt luftvägen till Sverige för jordens samtliga flyktingar genom att kräva visum från de områden från vilka de kan tänkas komma har vi genom någon vig kollektiv förträngningsövning helt lyckats bortse från.

Om vi trots allt tar vårt ansvar som de tänkande människor vi är och försöker utforma ett så gott filter som möjligt – hur borde detta se ut? Vilka vill vi främst ge asyl, och hur och var ska dessa väljas ut?

En kanske obehaglig sanning är att om vi ska kunna hjälpa så många som möjligt så spelar det roll vilka vi släpper in. Ju större humankapital (utbildning, färdigheter) en person har desto snabbare kommer han eller hon att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Lite förenklat: Varje gång en person kommer ur trygghetssystemen och i arbete blir det plats för en ny flykting som kan tas emot. Bedömningen kan ske på individnivå eller gruppnivå. Somalier har generellt lägre humankapital (i varje fall av den typ som lämpar sig för svensk arbetsmarknad) än exempelvis irakier, och därför kan vi anta att vi skulle kunna ta emot fler irakier än somalier (om inte urvalet skiljer sig markant mellan grupperna). Om vi vill välja på individnivå skulle vi t.ex. kunna skicka personal till flyktingläger i Syriens grannländer för att ge visum till flyktingar som bedöms ha bra chans att klara sig i Sverige (en nackdel med ett sådant förfarande är dock att vi medvekar till s.k. brain drain). Sådana bedömningar kan tyckas både omoraliska och praktiskt svårgenomförbara, och vi kan välja att förkasta dem av dessa anledningar – men vi bör vara medvetna om att vi då går miste om en möjlighet att hjälpa fler.

Vidare bör vi vara öppna för att de medel vi kan/vill avsätta till flyktinghjälp även kan användas utomlands. Att Jimmie tycker att vi ska hjälpa flyktingar i deras ”närområden” betyder inte per automatik att detta är fel väg att gå. Nationalekonomen Magnus Henreksson har föreslagit att sådan hjälp kan ha 30 till 40 gånger högre verkningsgrad än om motsvarande medel används på hemmaplan. Denna siffra kan naturligtvis diskuteras och varierar sannolikt kraftigt mellan olika fall och beroende på en rad mer eller mindre godtyckliga antaganden, men det låter inte orimligt att verkningsgraden (utryckt som t.ex. antalet hjälpta personer per investerad miljon kronor) i många fall är långt högre i de s.k. närområdena – dels beroende på hur produktiva människorna kan förväntas bli om de skulle komma till Sverige, dels beroende på förhållandena i områdena i fråga. I politiskt stabila låglöneländer kan flyktingläger drivas till låga kostnader, och en sängplats hos Bert Karlsson är då huvudlös resursanvändning i jämförelse.

Endast permanenta uppehållstillstånd bör ges. Dels är den osäkerhet för individen som kommer med ett tillfälligt uppehållstillstånd omänsklig: att inte veta hur länge du får stanna skapar stress och gör att du inte kan planera din framtid. Dels kommer de flyktingar som inte stannar aldrig att bli en del av arbetskraften och därmed blir de endast en kostnad för de offentliga finanserna – de medel vi lägger på att låta flyktingar vistas tillfälligt i Sverige hade istället kunnat användas till att hjälpa nödställda utanför Sveriges gränser, sannolikt med långt högre verkningsgrad eftersom Sverige är ett mycket dyrt land att köpa tjänster i. De medel vi vill ge till flyktinghjälp utöver till dem som får permanenta uppehållstillstånd bör alltså gå till hjälp utanför Sveriges gränser.

Det kan tyckas omoraliskt att ställa flyktingar mot flyktingar. Varför skär vi inte ner på utgiftspost X eller höjer skatt Y istället? Problemet med detta resonemang är att antalet flyktingar i världen är så stort (uppskattningsvis ca 60 miljoner i dagsläget) att oavsett hur stora nedskärningar eller skattehöjningar vi gör kommer vi att stå inför precis samma dilemma: våra resurser räcker inte för att hjälpa alla. Missförstå mig inte: Jag tycker gott att vi kunde avsätta mer resurser åt att hjälpa världens nödställda – min poäng är att vi ändå måste välja bort vissa av dem.

Slutligen: Sverige är ett land med gott om plats och goda institutioner. Att långsiktigt öka Sveriges befolkning genom en hållbar invandring är bra, då det gör att en större andel av världen blir välfungerande. Invandringen från mindre stabila länder bör alltså vara så stor det bara går så länge den inte hotar Sveriges långsiktiga välfärd och stabilitet. Men att inte föra ett seriöst resonemang om hur vi (Sverige) kan använda våra begränsade resurser till att uppnå bästa möjliga effekt är oansvarigt och omoraliskt; det leder nämligen till att vi kan hjälpa färre.

Hur kan vi hjälpa världens flyktingar på bästa sätt?

Nyttan med forskning

Stefan Schubert skriver om att vi bör fördela medel till forskning baserat på den nytta forskningen kan förväntas ge. Jag håller med honom, men hans argument förtjänar att utvecklas ytterligare, vilket detta inlägg syftar till.

Trots att Schuberts ståndpunkt kan verka trivial tenderar den att möta upprörd kritik, vilken mest tycks gå ut på resonemang av typen: Eftersom tillförlitliga metoder saknas för att uppskatta nyttan av forskning riskerar vi att gå miste om en massa nytta (!) om vi stirrar oss blinda på den förväntade nyttan av varje forskningsprojekt som söker finansiering. Kritikerna själva förespråkar alltså implicit ett nyttoperspektiv – deras kritik grundar sig ju i en farhåga om minskad nytta.

Det går visserligen inte att med någon större säkerhet på förhand veta vilken nytta ett forskningsprojekt kommer att skapa. Dock kan vi föra mer eller mindre kvalificerade resonemang om den förväntade nyttan. Vi kan t.ex., på basis av den enorma nytta grundforskning inom biologi och fysik gett historiskt, dra slutsatsen att en fortsatt finansiering av sådan forskning kan förväntas ge mycket nytta även fortsättningsvis – trots att vi inte på förhand kan förklara precis på vilket sätt nyttan kommer att uppstå. Vidare kan vi föra resonemang om vad som bör prioriteras inom dessa områden. Människohjärnan, t.ex., är (1) till stora delar outforskad, (2) en viktig källa (källan) till välbefinnande och lidande för hela mänskligheten, samt (3) möjlig att inhämta ny kunskap om till rimliga kostnader. Detta kan leda till slutsatsen att forskning på hjärnans funktionssätt bör prioriteras högt. Jämför med t.ex. med Newtons mekanik, som visserligen är mycket viktig men där ny forskning inte leder till mycket nytta eftersom det viktiga arbetet redan är gjort (vi kommer helt enkelt inte så mycket längre). Detsamma kan sägas om mycket av den forskning som bedrivs inom miljöpolicyområdet (där jag själv är verksam): Ämnet är extremt viktigt, men det inte bristande kunskap som är problemet, utan att den kunskap som finns inte används. Denna forskning borde alltså nedprioriteras (om vi vill använda pengarna till att få bättre miljöpolicy skulle de t.ex. kunna satsas på att sprida den kunskap som redan finns). Då vi börjar observera ihållande minskning av nya upptäckter inom ett visst forskningsområde (vilket kan indikera en avtagande marginalnytta) kan vi börja fundera på om området ska nedprioriteras.

Att som forskare ständigt avkrävas redogörelser för nyttan med sin forskning kan givetvis vara frustrerande. Samtidigt bör vi inte nöja oss med ”forskning måste inte vara nyttig” som standardsvar för att motivera forskning utan uppenbart påvisbar nytta. En viss ansträngning att åtminstone försöka motivera möjlig nytta med forskning bör vi avkräva varje projekt.

Om vi inte har något bättre att basera våra beslut om forskningsfinansiering på kan vi rentav hänvisa till vår intuition, med motiveringen att den mänskliga intuitionen historiskt har visat sig leda till nyttiga framsteg. Att en intelligent och kunnig person känner nyfikenhet inför en viss frågeställning inom sitt kunskapsområde bör inte underskattas som indikation på potentiell nytta.

För att kunna resonera kring förväntad nytta måste vi såklart vara på det klara över vad vi menar med ”förväntad”. Många kritiker av nyttoperspektivet på forskningsfinansiering tycks förstå ordet som att det betyder ungefär ”det troligaste utfallet”, därav oron för en nedprioritering av grundforskning. Grundforskning skulle mycket riktigt riskera att nedprioriteras med en sådan förståelse av ordet ”förväntad” eftersom det är svårt att påvisa någon smickrande kostnad-nytta-analys för de flesta grundforskningsprojekt.

En rimligare förståelse av ”förväntad” är (åtminstone i detta sammanhang) att det ligger närmare vad som inom matematisk statisk kallas ”väntevärde”, dvs medelvärdet för utfallet då ett försök utförs ett oändligt antal gånger. Den förväntade nyttan av ett forskningsprojekt bör alltså förstås som medelvärdet av nyttan för ett större antal projekt inom samma forskningsområde. Med en sådan förståelse av ”förväntad nytta” blir kalkylen långt mer fördelaktig för t.ex. naturvetenskaplig grundforskning, eftersom en liten andel av alla projekt kommer att leda till upptäckter som ger enorm nytta och därmed driver upp medelvärdet av nyttan inom hela forskningsområdet. Den ”förväntade” nyttan är alltså hög trots att de allra flesta projekt leder till intet.

Sist men inte minst måste vi förstås vara på det klara över vad vi menar med ”nytta”. Inom utilitarismen (den filosofiska gren som menar att just maximerad ”nytta” är vad samhället bör sträva efter) menar de flesta att nytta är detsamma som välbefinnande (eller avsaknad lidande) hos kännande varelser. Jag delar detta är ett synsätt. Forskning kan alltså skapa nytta genom att t.ex. ge upphov till mediciner eller annan användbar teknologi, eller genom att helt enkelt bara vara intressant och spännande (och helst då för fler än bara forskaren).

Ett effektivt sätt att övertyga någon om rimligheten i det utilitaristiska synsättet är att fråga personen varför hen tycker som hen gör i en viss fråga. Upprepa sedan frågan ”varför?” tills personen inte kan komma på fler svar, typ:

Fråga: ”Varför är du för sänkta skatter?”
Svar: ”För att det ger fler jobb.”
F: ”Varför är fler jobb bra?”
S: ”För att folk ska få pengar.”
F: ”Varför är det bra att folk har pengar?”
S: ”För att de ska kunna köpa mat, kläder och bostad.”
F: ”Varför ska folk ha mat, kläder och bostad?”
S: ”För att de ska slippa lida.”

Oftast kommer personen ganska snart att landa i att hen tycker som hen gör just för att hen tror att det hen förespråkar skulle leda till mer lycka (eller mindre olycka) i världen. Vi är alla utilitarister, bara vi tänker några steg längre.

Tillägg:

Chalmersforskaren Patrik Höstmad gav följande kommentar till ovanstående text:

”Ett problem när forskare bedömer forskare är att forskare tenderar att gruppera sig för på olika sätt stötta varandra inom olika forskningsområden. Finansieringen styrs till en för stor andel nätverk och politik på bekostnad av en mer objektiv bedömning. Inte minst kan ämnen växa sig starka och viktiga i Sverige trots att de ur ett internationellt perspektiv inte är framstående. Det är svårt att få spridning, meritering, citeringar och finansiering på smala udda spörsmål, men som kan vara ack så viktiga. Jag lutar mer mot att vi måste tillbaka till en större andel basfinansiering av tjänster som ger utrymme för ”fri” forskning. Se istället till att utlysningar görs breda, att rekryteringen görs på akademiska meriter och släpp forskaren friare från nytta-krav.”

Jag håller i stort med om detta. Just för att det i förlängningen kan förväntas leda till mer nytta.

Nyttan med forskning